Hur gick det där till?

Har forfarande inte riktig fattat vad som hände igår. Varifrån kom min kraft och ork att springa i 4:57-fart så länge? Fast mannen och coachen vet… för när han i julas la upp mitt träningschema enligt FIRST, lade han marathonmålet på 3.30. Men det har han aldrig berättat för mig, utan sa att han la det på 3.45!!! Han känner mig och vet hur man lurar mitt psyke.

Vi tar det från början (hoppas ni inte har bråttom för det här kan bli långt!):

Började dagen med en stor härlig hotellfrukost. Hela tiden med en nervös,pirrande och glad känsla i kroppen. Studerade folket på hotellet. Skulle de också springa? (konstaterade att de flesta var alldeles för bakfulla för det och förmodligen skulle hinka vidare på Elitloppet istället…)

Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.

Lättlunch och sen upp till starten. Hela tiden med en glad och förväntansfull känsla i kroppen. Tio varv på bajamajorna och en halv burk vaselin både här och där och sen var jag redo. Redo att slåss mot de 42 långa kilometrarna. Temperaturen visade 24 grader.

Start. Gick över startlinjen. Folk överallt och det gick fruktansvärt sakta. Ändå visade klockan första kilometern på 5:07 (hade Garmin inställd på 5:19) och då förstod jag att det här kunde bli bra…

Det var ett raskt tempo i gruppen jag startade och jag fick flera gånger fundera om det verkligen skulle hålla. Fokuserade på att slappna av och ha en lätt löpning. Och beredskap att lugna ner mig vid första tecken på ont/trött eller mjölksyra.

Kilometrarna trillade förbi i ganska rask takt. Förvisso lite raskare på Garmin än på markeringarna på banan. Lurigt, men jag beslöt mig för att lita på banan…

Visste att det skulle stå folk runt banan och heja så jag letade vilt bland publiken. Första jag hittade var Fredrik strax innan Västerbron. Detta beryktade berg som inte heller i år knäckte mig. Här är låten som spelades på vägen upp och som tillsammans med SJ:s ”NI ÄR GRYMMA NI ÄR BÄST”, fick mig att känna mig precis så:
Grym och bäst! Jag sjöng hela vägen uppför bron. Har aldrig känt mig starkare.

Drack sportdryck vid varje station och fyllde på med tre geler längs vägen. Duschade i varje dusch och doppade kepan när det behövdes. Hoppade dock över både buljongen och saltgurkan – någon måtta får det vara!

Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken. Med ett självförtroende som man annars bara har efter ett par glas vin sjöng jag mig fram en bit till. (fast jag sjöng tyst. För även om jag har självförtroende vad gäller min fysiska prestation så är jag insiktsfull nog att INTE ha det gällande min sångröst…).

Såg Fredrik en gång till på Söder mälarstrand och jag blev så glad att jag bara viftade och viftade! När de dessutom ropade upp mitt namn i högtalaren strax därefter kände jag mig så stolt så jag nästan frös. Västerbron varv två var också helt ok, men musiken var inte lika kul så jag fick springa istället för att sjunga.

Strax innan centralen såg jag Fredrik för tredje gången (han får verkligen godkänt som hejarklack den här gången!). Han såg stolt och glad ut! Kanske han ännu inte insett att det skulle bli dyrt för honom….

Vid 36 km började benen kännas lite tunga, men huvudet var fortfarande klart nog att övertala sig själv om att ben kan inte vara olika tunga från en timme till en annan. De väger vad de väger helt enkelt. It’s all in your head, snygging, de väger precis lika mycket som igår! Det funkade och jag sprang vidare.

När 3 km återstod insåg jag att jag skulle behöva ligga en bit under 5-km tempo för att nå 3.30. En drömgräns som jag fram till igår trodde jag skulle behöva flera år att nå. Jag manade på benen, fokuserade och körde. Sved lite lätt i hamstrings nu. Tog fram marathonmias mantra från förra året: snygg, snabb, stark. Ett ben i taget. Ibland la jag till smart också…. smart för att jag lyckats lura mina ben att dom inte var tunga..

När jag ser Stockholms stadion blir jag glad i hela mig. Snart är det över. Ser Malin i publiken och blir jätteglad! Får lite extra krafter, piskar på lite till. Strax innan målgång står ett helt bloggargäng och hejar. Jag hinner se Sara och Sofy medan jag sträcker ut benen. Man kan ju inte se trött ut inför en sån publik! Letar febrilt efter ingången till Stadion. Ska den inte komma snart????

Jodå, där var den. Sent om sider kom den. Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!

Benen värker när jag tar mig bort till starten där jag ska träffa Fredrik. Jag har svårt att ta mig ner för trappan men det går. Sätter mig på en gräsplätt och försöker äta en korv. Korven blir en hel bulldeg i min mun. Den får vänta.

Hittar Fredrik som köpt en present till mig. Han är rörd över min prestation. Jag har ännu inte fattat den. Är mest tom i huvudet.

Vi glider (ehhh, kanske fel ordval) över området och hittar Andréa. Även hon har gjort en jättefin tid och ser nöjd och glad ut.

Ska jag göra det igen? Klart jag ska!

25 Kommentarer

  • Svara
    MarathonMia
    31 maj, 2009 kl 06:14

    Du är helt otrolig! Vilken fart, vilken styrka! Jättegrattis!

  • Svara
    Rebecca
    31 maj, 2009 kl 06:15

    Wow, verkligen wow.

  • Svara
    MarathonMia
    31 maj, 2009 kl 06:29

    herregott! Du kom ju på 79:e plats. Du är bland de 100 bästa kvinnorna. RESPEKT.

  • Svara
    Malin
    31 maj, 2009 kl 06:37

    Ja jag är fortfarande imponerad. Som Mia säger, 79:e plats, respekt verkligen!!

  • Svara
    BoelMaria
    31 maj, 2009 kl 07:46

    Vilken tid! Grattis!!!

  • Svara
    Sofy
    31 maj, 2009 kl 08:58

    Tårar i ögonen Anna! underbara inspirerande, kloka, smarta, fantastiska du! Vilket ös hela vägen!!!! Vilken placering! Kram igen

  • Svara
    SV
    31 maj, 2009 kl 09:33

    Grymt bra gjort, Anna!
    Är så glad för din skull!

  • Svara
    Magdalena
    31 maj, 2009 kl 09:39

    79! Fantastiskt. Jag blir tårögd när jag läser din berättelse!

  • Svara
    coyntha
    31 maj, 2009 kl 09:48

    Jag är grymt imponerad av din prestation. Vilken fart!! Vilken tjej du är!
    Ett stort G R A T T I S!!

    Vad fick du för present? Fick du använda kreditkortet?

    Jag är så stolt över dig!!
    RESPEKT!!!

    kramar kramar!!

  • Svara
    Andréa
    31 maj, 2009 kl 12:07

    jag fick tårar i ögonen av att läsa, så himla bra! du är min idol och nästa år kanske, kanske jag kan nå ända fram under 3:30.. fast dig kommer jag aldrig ikapp, du kommer väl springa på 2:15 då :)

    (ang bilden så har man ju sett snyggare ut, men det gör inte så mycket, jag sprang ändå ett marathon igår!!)

  • Svara
    Anna
    31 maj, 2009 kl 14:11

    Så duktig du är!! Väldigt imponerad! Om jag springer nästa år får jag också låna Freddes kreditkort…?;-)

  • Svara
    Frida
    31 maj, 2009 kl 14:12

    OM JAG VAR IMPONERAD AV DIN TID PÅ VARVET SÅ ÄR JAG ÄNNU MER IMPONERAD AV DIN PRESTATION HÄR. OTROLIGT GRYMT, KANSKE BÖRJA SATSA PÅ LÖPNING ÄNNU MER SERIÖST? GRYMT STARKT!

  • Svara
    Susanna
    31 maj, 2009 kl 14:43

    Vilken enorm prestation! Helt fantastiskt!

  • Svara
    Vargungen
    31 maj, 2009 kl 14:52

    Wow vilken tid och plats 79 det är ju helt otroligt bra!!!! Grattis!

  • Svara
    Emma från Enköping
    31 maj, 2009 kl 16:06

    Du är ju grym! Jätte bra jobbat, GRATTIIS!!

  • Svara
    Hamberg
    31 maj, 2009 kl 17:13

    Jag ryser hela jag och det kom en tår oxå.
    Jag vart så stolt när jag såg dig och syrrans unge som var med sa ”Shit va snabb hon var”
    Och som dom andra säger RESPEKT!
    Du är grym tjejjen!

  • Svara
    Janne
    31 maj, 2009 kl 18:37

    Stort grattis till en suverän tid!
    Förtår hur du måste ha känt det… Vet bara när jag gick under 4 timmar.

    Hade jag inte varit kille så hade jag också sagt att det nästan kom en tår när jag läste om din bedrift! ;)

  • Svara
    Anna
    31 maj, 2009 kl 18:48

    Jag vet knappt vad jag ska skriva Anna. Du är helt vansinnigt duktig och jag är djupt imponerad av din prestation. Massor av grattis. Du är tokigt grym och jag ska anmäla mig direkt till starten nästa år. Tänk att du sprang på under 3.30, det måste vara en helt galen känla. Knasigt inlägg kanske men jag är så imponerad av dig. Härlig man du har, han vet vad du kan och jag förstår om han var rörd och stolt! Njut av din seger ordentligt nu!

  • Svara
    Marre
    31 maj, 2009 kl 18:53

    Vad härligt! Vilken tid du gjorde, herregud, jag kan inte ens springa 2 km i det tempo du sprang en hel mara i….. Och dina ben i trapporna såg inte alls farliga ut. Du skulle sett min baklängesgång på väg till idrottsplan….. GRATTIS!

  • Svara
    Nipe
    31 maj, 2009 kl 20:19

    Ja jisses! Respekt, är rätta ordet just nu! Så otroligt taggad jag blir av att läsa detta.Heja Heja dig!

  • Svara
    Andrej
    31 maj, 2009 kl 20:20

    Grattis! Imponerande!!

  • Svara
    Emliscious
    1 juni, 2009 kl 06:33

    så jjäkla fantastiskt!! vilken prestation!! du är så grym!!! wow!! jag är impoenard till max!!!!!!

  • Svara
    Lisette
    1 juni, 2009 kl 08:28

    Så grymt bra jobbat, jag är mäkta imponerad. Grattis!

  • Svara
    Sanna
    2 juni, 2009 kl 05:53

    Härligt jobbat! :) Grattis!

  • Svara
    Ann
    29 maj, 2012 kl 14:01

    Fy. Fan. Vad. BRA!!!! ÅH JAG VILL BARA ATT DET SKA BLI LÖRDAG TYP NU! Eller inte. Pirrigt oxå! Tack för att du delar. KRAM!!

  • Kommentera