Varm

Man är aldrig så varm som efter ett långt löppass med efterföljande nästan lika lång härlig dusch!

Det var nästan sagolikt ute. Helt öde och en tjock dimma som gjorde att jag bara såg ett par hundra meter framför mig. Kände mig ensam på jorden – häftigt! Men ensam var jag ju inte, för min kompis Garmin satt ju runt armen och dirigerade tempot till mig. 5:28-fart var målet för dagen och jag landade efter 17 km på 5:29 (inklusive skosnörningspaus) så det får väl vara ganska väl tajmat.

En sak jag kom till insikt om under rundan var att jag måste ha varit en guldfisk i föregående liv. Eller ännu värre, jag kanske ÄR en guldfisk precis just nu. För varje gång jag startar en löprunda i medvind tror jag att jag har blivit Gunde Svan – att min kondition drastiskt förbättrats bara över en natt. Och varje gång kommer sanningen som en meteorit i huvudet när jag vänder tillbaka och får motvinden i ansiktet. Varför kan jag aldrig lära mig att jag inte är Gunde Svan och att plötsliga förbättringar i tempo ALLTID beror på vinden??? Guldfisk – så var det ja!

Inga kommentarer

  • Svara
    Anna
    13 januari, 2009 kl 16:18

    Tänk vad långpassen kan bli bra trots att man ibland drar sig för dom.

  • Svara
    Susanna
    13 januari, 2009 kl 16:37

    Löpning i dimma är verkligen häftigt! Nu blir jag lite avundsjuk…

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    13 januari, 2009 kl 20:54

    Anna – jo så är det ju för det mesta. Värst innan man kommer iväg. Och tur är väl det. Hade varit värre om det var pest när man höll på :)Susanna – det var jättehäftigt. Jag skickar över lite dimma till dig!

  • Svara
    Sofy
    13 januari, 2009 kl 21:21

    Wow vilket bra tempo på långpass. maran blir peace of småkaka!

  • Svara
    Petra
    13 januari, 2009 kl 22:46

    Håller med – ibland är det nästan så att man bara tränar för att få njuta av långduschen efteråt =)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    14 januari, 2009 kl 07:02

    Sofy – mara? jag? påminn mig inte :)Petra – mmmm, den är aldrig fel!

  • Kommentera