Den rätta feelingen

Livet som instruktör är en sann bergodalbana. Man pendlar ständigt mellan att känna sig som jordens sämsta instruktör och en riktigt bra instruktör. Sedan igår har jag hunnit uppleva båda sorterna… Och man fattar aldrig vad som är skillnaden. Vad gör jag, vad gör deltagarna? Varför blir vissa pass hallelujah moments och andra en jämngrå massa?

Idag hade jag vrålkul. Steppade loss på Gerda och fick ALLA med mig. Och efteråt var det många som kom fram med beröm. Då stiger självförtroendet ett par nivåer, och man förstår verkligen varför man håller på med sånt här. Känslan när man får folk att ta i, kämpa, orka en till och samtidigt ser ut att gilla det – den är oslagbar!

Den känslan fick jag för övrigt även på pulsspinningen igår. Jädrar i det vad folk kämpade (kanske inte såg överdrivet glada ut alltid men en riktigt ansträngd grimas har precis samma effekt …) Mina härliga kämpar – ni är bäst!

Och sen var det där andra passet…. men det väljer jag att glömma….

Nu väntar ett förbränningsspinning i morgon innan det är dags för vila. Har blivit mycket träning i veckan och det ska bli ruggigt najs att slippa tvätta träningkläder på en dag eller två…

Inga kommentarer

Kommentera