Sand-Umeå 36,5 km


Nu har vi provat Norrländsk terränglöpning. Fast det vore synd att kalla det löpning, stundtals var det så brant, stenigt, och fullt med rötter att man knappt kom framåt. Men vi tar det från början.

Dagens bästa citat kom redan efter 4 minuters promenad till bussen: ”Compeeden hjälper ju inte ett jävla skit” utbrast Fredde som redan hade känning av ett skavsår han ådragit sig i Skanör. Bådade VÄLDIGT gott inför den fortsatta färden….

Dagens självförtroendeboost fick jag när jag klev på bussen och busschauffören frågade om jag skulle ha ungdoms- eller vuxenbiljett. Gränsen går vid 20!!!

Klockan 07.45 tog vi våra första löpsteg för att kort därefter stöta på patrull: Tavelsjöberget! 160 meter uppåt på stenig terräng. Och sedan ner minst lika mycket. Här fanns ingen möjlighet att springa, man hade förmodligen ramlat och slagit ihjäl sig. Dessutom var pulsen rätt hög bara av att gå.


Det var därför kanske inte så oväntat (men inte desto mindre väldigt mentalt knäckande) att inse att vi förflyttat oss 3 kilometer (ja TRE!!!) den första timmen. Typ samma hastighet som äldre tant med rullator.

Vägen blev lite bättre sen och vi kunde springa längre sammanhängande sträckor. Freddes fötter var ett par storlekar för stora för terrängen och jag tror att han fram till första etappen vrickat till fötterna ett trettiotal gånger. Jag själv hade en enkel regel för att slippa felsteg: TITTA ALDRIG PÅ UTSIKTEN! Så blicken i backen blev det, med följd att jag missat en och annan sjö på vägen.

Det var också Fredrik som stod för dagens fall. Två gånger tog han mark och vann därmed över mig som höll mig på benen hela vägen. Första fallet var det roligaste. Vi springer på en spång när jag ser att han kommer ur balans och håller på att ramla till höger. Han återfår balansen och håller på att välta över till vänster i stället. Korrigerar igen, dock lite för mycket och flyger ner från spången på höger sida och rätt ner i en bäck. En hand på vardera sidan, en fot på vardera sidan. Och magen i mitten. Som tur var höll armmusklerna och han klarade sig för att bli blöt. Men kul såg det ut!!! Andra vurpan var ett mer regelrätt snubbel på en rot. Och däremellan som sagt ett helt gäng nära-vurpa-upplevelser.

Efter lång tid på hopplösa vägar, och med ett något sviktande humör, ser vi en skylt ”Umeå regemente 10 km”. Vi får målvittring och det känns som hoppet kommer tillbaka. Vi springer och springer och efter EN TIMME hittar vi nästa skylt: ”Umeå regemente 9 km”. Någon har alltså märkt fel och det känns lite tungt att konstatera att vi i princip inte kommit närmare alls, den sista timmen.

En kanelbulle (mycket gott!) fick rycka in som sista energi när barerna och sportdrycken tagit slut. Den gjorde susen och fick oss att orka ända in i mål. På stapplande fötter kom vi hem efter 5 timmar i skogen. Den stora frågan var om Fredrik skulle lyckas ta sig över tröskeln utan att snubbla….

Inga kommentarer

Kommentera