Jag avundas dem som kan spontanspringa sina rundor. Som hittar nya roliga vägar och stigar. Vägar som på något vis alltid i slutändan leder hem igen. Min man är en sån person. Han hittar nya rundor överallt, och alla är lika bra. Själv kommer jag bara vilse när jag försöker. Kommer till återvändsgränder och måste vända. Jag blir galen, jag har verkligen inget lokalsinne.
Idag sprang jag vilse i Löddeköpinge. Löddeköpinge är världens håla. Att springa vilse där är nästan en bedrift. Jag skulle springa från en väg till en annan väg som löper parallellt med den första. Hur svårt kan det bli? Jättesvårt visade det sig och jag fick vända ett par gånger innan jag hittade rätt. Jag skulle verkligen behöva både karta, kompass och gps på mina rundor. Och en telefon så jag kan ringa räddningstjänsten!
I övrigt gick löpningen bra idag igen med fortsatt studsiga ben. Om en vecka studsar jag nog inte längre. Då är det nog mer typ rullstol. Hoppas affärerna har rullstolsramp, för jag ska tamejtusan shoppa på söndan!
Förresten: vad hände med Perellis vinst?
Inga kommentarer