Så var det dags för första löppasset efter Göteborgsvarvet. Har känt mig stel och klumpig i benen och hade absolut inga förhoppningar om att det här skulle bli en trevlig upplevelse. Direkt från start började jag fila på det här blogginlägget. Jag tänkte skriva om tunga släpande ben, att jag aldrig hittade flytet och att det helt enkelt gick allmänt kasst. För det var precis så jag trodde det skulle vara.
När jag hade tänkt igenom halva blogginlägget kände jag plötsligt efter. Andningen var där, ja faktiskt redan efter någon minut. Det brukar ta minst 25… Benen var lätta, rent av studsiga. Visst kändes det något litet här och där, men benen skuttade ändå fram. Så det var bara att börja om med blogginlägget…
Dagen till ära hade jag hade min ”jag tränar inför Stockholm marathon”-tröja på mig. Jag kom på mig själv med att hoppas att alla läste på den. Kände mig liksom stolt över mig själv. Att jag tagit mod till mig att göra denna JÄTTEGREJ som till för bara ett år sedan kändes helt omöjligt. Kändes som jag ville att hela världen skulle veta det. Fånigt, men sån är jag ibland :)
Inga kommentarer