Rapport från Göteborgsvarvet

Alltså hallå! Innan jag tar detaljerna:JAG SLOG MIN MAN!!!!!!!!! Ingen är gladare än jag just nu, men nu får vi ta det från början.

Vaknade redan kl 07.00 och var stirrig som ett barn på julafton. Duschade, klippte tånaglarna och satte på skavsårsplåster. Onda fötter skulle inte få hindra min framfart.

Därefter frukost i form av gröt och macka innan vi satte oss i bilen mot Göteborg. Hann väl ungefär 2 mil innan jag behövde kissepaus. Kopiösa mängder vatten och carboloader i kombination med grym nervositet är ingen höjdare… Fick hålla mig till Varberg där vi stannade för att tömma blåsan och äta lunch.

Var i god tid i Göteborg och fick parkering nära starten. Hämtade nummerlapparna och strosade omkring på sportmässan. Ville ha massor av saker men var för stirrig för att prova. Fick bli varsin vit keps till Sthlm maraton.

Efter mycket velande bestämde jag mig för att springa i kortärmat och trekvarts tights. Hade hela garderoben med mig för säkerhets skull, men det här kändes lagom i det hyfsat kalla vädret.

30 minuter innan start var det som traditionen bjuder dags för bajamajakön. Som vanligt var den toklång och vi insåg att vi höll på att missa starten. Så det blev en tur till skogen. Det är då man önskar att man var kille. Så himla mycket enklare liksom…

14.19 gick starten. Två minuter efter 61 tappra personer som sprungit ALLA 29 göteborgsvarv. Fatta vilken prestation!

Till skillnad från förra året när jag startade i sista startgrupp, hade den här gruppen ett bra flyt. Första kilometern gick på 4.47 och då hade jag liksom bara glidit med. Kände tidigt att jag hade spring i benen och kilometer efter kilometer avverkades i ca 4.45-fart. (Hade som mål att ligga kring 5 km-fart).

Vid 4 km ser jag ryggen på maken. Kan inte bestämma mig om jag ska smyga förbi, lägga mig bakom och ladda, eller ge mig till känna och gasa omi. Jag bestämmer mig för att peta honom i sidan och glida förbi. Är helt övertygad om att han är mig i hasorna och laddar för den stora omkörningen. Men han kommer inte…

Efter Göta Älvsbron svänger vägen runt så att man ser bron underifrån. Där högst uppe ser jag maken som ser trött ut. Jag inser att jag har en chans, han kommer inte komma ifatt om jag inte brakar ihop totalt. Jag ökar. Är nere på 4.30- tider och jag känner hur musklerna får jobba för att trycka mig framåt. Varje gång jag hör någon flåsande bakom mig är jag övertygad att det är maken som kommer, men varje gång har jag fel. Försöker öka lite till trots att hela avenyn pekar uppåt. Men sakta men säkert avverkar jag meter efter meter. När vägen svänger tillbaka efter Götaplatsen tänker jag att jag borde möta min rival. När jag inte gör det inser jag att han är långt bakom och trappar ner lite på tempot igen. När 1,1 km återstår är det dags att öka igen och glida in i mål. Har ingen aning om vad jag har för tid för jag har haft klockan felinställd och bara visat kilometertid och inte totaltid. När jag klivit över mållinjen säger speakern att klockan är 16.00 och jag inser att jag sprungit fort. Kollar klockan och den bekräftar mitt personrekord: 1.40.11.

Sätter mig och stretchar i väntan på maken som kommer lufsande dryga 3 minuter efter. Kunde man spara denna känsla skulle jag lägga den i en ask och plocka fram med jämna mellanrum. Jag slog min tid från förra året med 6 minuter. Jag gav min man tjejbäng. Jag är världens gladaste. Nu väntar ett ordentligt skrovmål på MAX.

Bilder kommer inom kort…

Inga kommentarer

Kommentera