Nu har vi alltså glidit in i träningsmånaden ALLAN. För det är i maj alla lopp drar i gång på riktigt. Det är nu man får svart på vitt om träningen gett resultat (och hur mycket en redig influensa verkligen kan sabba…)
Först ut nästa lördag är Lundaloppet. 10 km årlig släkt-tradition, ytterst en kamp mot svåger J (som vi vunnit varsin gång). En ursäkt för att hålla den lika traditionsenliga italienska aftonen på kvällen med hejdundrandes god mat och dryck. I år BANGAR dock svåger och svägerska själva loppet. De vill springa långpass istället. Mesigt.
En vecka senare är det obönhörligen dags för Göteborgsvarvet. 21 km Göteborgs-sightseeing bland mycket folk. Förra året startade jag i sista startgrupp och hade behövt SM-guld i slalom för att ta mig fram. I år har jag avancerat till startgrupp 3. Förhoppningsvis lite mer lättsprunget. Fick stryk med 1.5 minut av maken förra året. Nu är det upp till revansch. (Bara hoppas att hans influensa tog hårdare än min…)
4 dagar efter Göteborgsvarvet är det dags för årets pest och pina: St hans extreme. För en seg långdistansare kan 5 km (eller 10) backe upp och ner vara en mardröm. Och det är det. Varje gång. Har faktiskt inte anmält mig än. Måste först se hur återhämtad jag är efter Gbg. Måste ju hinna piggna till innan loppet LOPPET som står på tur två veckor senare.
Ja det är alltså Stockholm Marathon vi snackar. Utmaningarnas utmaning. Sista maj springer jag min första mara. Utan någon som helst förväntning mer än att ta mig i mål (med tillräckligt lite ont i fötterna, så jag kan shoppa dan efter…).
Ja så ser min maj ut. Juni ligger jag med fötterna i högläge…
Inga kommentarer