Vikten av bra skor!!!

Mina förra löpskor var ett par Asics. Nätta och lätta. Och fina dessutom.

Mina nuvarande löpskor är Nike. Stora och otympliga. Minst 3 cm för långa. Jag känner mig som Kalle Anka i dem. Skulle faktiskt aldrig ha köpt dem, om inte killen på Löplabbet övertygat mig att jag behövde just dessa skor för mina Mortons-problem (brännande lill- och ringtår).

När jag springer i mina fula Kalle-Anka-dojjor tänker jag aldrig på mina fötter. De liksom bara landar lite snabbt och studsar sedan vidare till nästa härliga steg. Då kan min hjärna tänka på något annat, för fötterna springer av sig själv och klagar aldrig. Jag kan titta på ankor och höra fågelkvitter. Lukta kobajs och få knott i munnen. Men fötterna behöver jag inte bry mig om.

Jag packade ner mina löpskor långt ner i resväskan igår. Trodde inte jag skulle kunna träna idag med tanke på att jag är ensam med båda barnen. Men så plötsligt skulle båda iväg och leka och jag fick ett par timmars lucka som bara skrek ”ut och spring i det fina vädret Anna!!!”

Så var det ju bara det där med de nerpackade skorna… Jag fick ta mina gamla nätta, lätta och fina Asics istället. Ville inte rufsa omkring i väskan, och ännu mindre behöva lägga ner ett par svettiga skor sen… När hela världen gjorde fint i sina trädgårdar (JA, jag är avundsjuk på folk som har tålamod till sånt!) så gav jag mig alltså ut och sprang.

Det tog väl cirka 10 minuter innan mr Morton började bränna i mina yttertår. Efter ytterligare 10 minuter värkte båda trampdynorna, strax därefter ena hälsenan. Det kändes som att springa på betong, det fanns ingen svikt över huvudtaget. Jag som annars tycker asfalt är ett riktigt studsigt material!

Sista kvarten var ett enda långt lidande och när jag kom hem hade jag bara en sak i tankarna: att slänga mina skor. Som värsta Sverker Olofsson öppnade jag soptunnan, sparkade av mig skorna och slängde eländet.

Inga kommentarer

Kommentera