Det finns en känsla som man kan trolla fram när man spinnar eller springer. Den kommer inte under intervallpassen utan mer under monotona pass i jämn intensitet, eller där intensiteten ökar väldigt gradvis.
När man hittar den känslan, känner man sig stark och oövervinnerlig. Benen springer/spinnar i ett aldrig sinande tempo. De rör sig utan att man blir trött, man kan öka utan att det känns. Man stänger ute omgivningen och fokuserar inåt. Man är sin egen lilla motor och duracellkanin.
På ett spinningpass ser jag direkt när deltagarna har hittat sin duracellkanin. De ler utan att de vet om det. De sjunger med i låtarna och lyser av självförtroende. De har ett fokus i blicken som man nästan kan ta på.
Jag har lättare att hitta motor-känslan på spinning eftersom jag har musiken till hjälp där, som kan vagga in mig i en härlig lunk och ge mig power att forsätta mala på.
Med löpningen får jag kämpa lite extra för att hitta dit. Jag springer nämligen aldrig med musik så den draghjälpen har jag inte. Men igår upptäckte jag något spännande, och det var att det var mycket lättare att hitta den inre motorn på morgonen. Kanske för att man är så nyvaken och inte hunnit peppra hjärnan med intryck ännu. Att man fortfarande är i sin nattdvala när man kommer ut och liksom bara fortsätter utifrån det. Flummigt det där, men det var en fantastisk känsla.
Löpning igår alltså. Idag blir det pump. Vad hittar ni på?
Inga kommentarer