Nästan ihjälskrämd på löprundan!


Även Skåne har drabbats av minusgrader och jag velade både en och två gånger, innan jag bestämde mig för att ge mig ut och springa igår. När det är sådär kallt så benmärgen fryser är man inte riktigt sugen på att ta av sig dunjackan. Och att springa i dunjacka är ju inte heller ett så smidigt alternativ…

Efter lite sjävpeppning och många lager funktionskläder kom jag mig i alla fall iväg. Till en början stelfrusen men jag tinade upp efter hand. Det var förvisso kallt men luften var torr och solen sken så det kändes faktiskt bara friskt. Lite som när man åker skidor på vintern. När man får en massa ny frisk luft i lungorna och på det alldeles rosenröda kinder (och en snordroppande näsa men det låter inte lika fint…). Jättehärligt med andra ord!

Efter 5 km åkte mina skosnören upp. Det är mer regel än undantag. Jag fattar inte varför jag har så svårt att komma ihåg att knyta dubbelknut. (Faktiskt är ett par skosnören som gick upp anledningen till att min svåger slog mig på Lidingöloppet 15 km med fjösiga 7 sekunder!!! Har svårt att smälta det…).

Nåväl, tillbaka till skosnörena. Jag hade precis sprungit över en bro och vid brofästet böjer jag mig ner för att knyta skorna. Då kommer något STORT SVART OCH HÅRIGT och nosar mig på fingrarna. Jag kan säga att gallskriket Allan inte var långt borta. Det var en HÄST som stod i sluttningen vid sidan om bron och som hade sitt STORA huvud precis i markplan. Det var länge sen jag blev så rädd! Så idag tränar jag inomhus. I spinningsalen finns ingen risk att träffa hästar!

Inga kommentarer

Kommentera