Så var det då bara en vecka kvar till Lidingöloppet. Om en vecka sitter jag inte här och surfar runt. Då flåsar jag backe upp och backe ner. Är troligtvis hur trött som helst och bara längtar i mål. Men än har jag nog nästan en timme kvar innan jag får njuta av bananen och gainomaxen i målgången. För jag hoppas att jag tar mig ända dit, att foten håller, att psyket håller, att jag slipper håll och andra otrevligheter.
Men mest av allt hoppas jag att jag ens kommer att kunna starta. Med alla förkylda människor runt omkring mig är jag minst sagt nojjig. Väljer plats på tåget med största omsorg. Hör jag någon som snörvlar eller hostar sätter jag mig på behörigt avstånd därifrån. Jag tvättar händerna miljoner gånger om dagen för att inte råka få i mig någon baskilusk.
Vår lilla tjej har haft jätthostan Allan ett par dagar. Hon är slemmig i halsen och hostar oavbrutet (och är dessutom för liten för att komma ihåg att hålla för munnen). Och att undvika henne går ju liksom inte. Men några pussar på munnen blir det inte. Och inget smakande av hennes mat. Igår råkade hon använda min tandborste så det fick åka en sväng i en kokande vattenkastrull för att bli ren!
Ja hosta är ju en sak. Men idag när vi satt i bilen kom nästa smäll. Samma lilla tjej kräks! Jag vill inte!!! Nu är det bara för mycket! Känns tämligen omöjligt att komma frisk till detta lopp jag sålänge sett framemot! Det är bara att frossa i frukt och hålla tummarna!
Inga kommentarer