Fart i benen!


Jag har aldrig varit explosiv. I skolan när man skulle springa 60 meter hann jag knappt starta innan de andra var i mål. Däremot är jag seg. Känns som jag kan springa hur långt som helst, i mitt väl valda favorittempo. Har nämligen bara ett tempo och det kör jag i, oavsett om det är träning eller tävling.

Nu under hösten har jag fokuserat mer på löpningen inför det stundande Lidingöloppet. Har tvingat mig själv ut på nya rundor och framförallt på intervall- och fartlekspass. Mitt problem har varit att få upp pulsen på raksträckor. I uppförsbackar har det inte varit något problem, men när man springer på platt mark (eller ännu värre i nerförsbacke) måste man ju låta benen gå som trumpinnar för att få upp pulsen ordentligt. Har aldrig lyckats riktigt med detta, förrän igår faktiskt.

På gårdagens tempopass lyckades jag få en helt annan snurr på benen. Steget blev kortare och rappare än vad jag är van vid. Jag brukar älga på med längre och långsammare kliv, men efter gårdagens pass har jag äntligen fått en förhoppning om att kunna bli lite kvickare. Känns bra med nya upptäckter!

Inga kommentarer

Kommentera