Startade dagen med en snabb tallrik fil och müsli för att sedan ge mig ut i sensommarsolen. Ja, faktiskt, det är SOL idag! Inget man är bortskämd med direkt. Blev ett långpass på 1 timme och 45 minuter (ca 19 km gissar jag). Rundan jag tog är ganska speciell, den är typ en trekant där varje sträcka är 6-7 km spikrakt fram på en asfaltväg. Man ser verkligen flera kilometer rakt fram och det händer precis igenting. Inga svängar och inte heller några backar. Tråkigt kan tyckas, men jag gillar det faktiskt! Man behöver nämligen inte tänka på någonting annat än vad som för tillfället snurrar i huvudet. Inga korsande bilvägar, inga grenar att snubbla på, helt enkelt ingenting att bekymra sig över.
Jag springer inte med musik i öronen. Dels stör det min rytm och min andning. Jag vill kunna höra den. Det blir nått mentalt med det. Dels vill jag höra bilar/moppar och fåglar. Det ena för att inte bli överkörd, det andra för att det kvittrar så härligt. Och sist men inte minst: jag tror jag har misskapta öron! Inga lurar fastnar någonsin i mina öron och all min energi går åt till att peta in dom igen. Jag blir galen på sånt.
Så vad tänker man då på när man är ute och ränner i nära två timmar utan musik? Jag tänker hundra tankar. Ofta hinner man inte tänka klart dem utan börjar på nya hela tiden. Men det brukar ändå bli något vettigt av det i slutändan. Jag brukar fundera över kommande blogginlägg, nya aerobicskombinationer, hur jag ska lägga upp resten av dagen mm. Sen tänker jag på hur himla bra min kropp är, som kan springa så långt. Det hade jag aldrig trott för ett par år sedan! Min kropp förtjänar att veta att den är bra, så den får också en tanke! Också matplanerar jag så jag slipper slösa dyrbar tid med det sen! Ja man kan göra allt möjligt medan man springer. Det blir aldrig tråkigt!
Inga kommentarer