Träna själv eller med sällskap?

Här om veckan var vi barnfria i tre dagar och då skulle man hinna med alla de där sakerna man aldrig kan göra med två illbattingar hemma. En av dom var att träna. Ja alltså träna tillsammans, Fredrik och jag, på samma tid (och inte efter varandra så det tar halva dagen!). Vi startade första dagen med en tremilarunda på cykel. Redan efter trettiofem meter började Fredrik gnata över att det gick sakta. Och medan jag flåsade på så gott jag kunde så cyklade han värsta makliga söndagsrundan.

Dag 2 blev det löpning. Jag brukar ta det lugnt i början för jag är en riktig slow starter. Det kan ta 20 minuter innan min kropp vaknar och känns pigg. Fredrik startar i 180. Gasen i botten direkt. Jag flåsade två meter bakom och tyckte det var aptråkigt att springa. Som på gympan i åttan liksom. Obehagligt jobbigt. Men historian slutar inte här. Efter 30 minuter vaknar mina ben. Fredrik tröttnar. Jag glider förbi, han flåsar någon meter bakom! Och då är det han som får tampas med gympa-känslorna!

Visst är det trevligt att göra saker tillsammans, men jag föredrar nog ändå bio och trevliga restaurangbesök. Träna gör jag helst själv, i mitt eget tempo. Visst kan man träna tillsammans, men är man inte i samma form bör man kanske inte göra det varje gång. Det är risk att den ena får köra för hårt hela tiden medan den andra får för lite träning. Är man i samma form funkar det såklart bättre. Men då är det kanske lättare med en vän än en man. Män har ju den orättvisa fördelen att vara snabbare och starkare bara för att dom är just män! Surt sa räven!

Inga kommentarer

Kommentera