Jag gav upp behandlingen av min fot eftersom inget verkade hjälpa. Tänkte att ”time will heal”, men det gjorde den uppenbarligen inte. Så jag började greppa halmstrån och hamnade hos en osteopat. Det var en spännande timme…

När jag går över golvet säger han direkt att det ser konstigt ut. Vinklar är fel och underbenen ser olika ut i förhållande till respektive fot. Även i liggande faller fötterna olika och har olika stopp i sina rörelseomfång. Han säger att foten är felställd och i ”stukat läge”.

Sen tar han tag om min fot och tystnar. Det är tyst i säkert fem minuter. Först tror jag att han tänker, men sen förstår jag att han ändå gör något omärkbart med ett ben i foten. Sen byter han grepp och fortsätter stå still i tystnad.

Han stannar till vet ett ben som tydligen fel,  men det är inte orsaken bara en kompensationsgrej. Letar vidare. Ben för ben. Minuterna tickar under tystnad. Ibland hummar han lite. Som en bekräftelse om att han är något på spåret.

Han gör några mikroskopiska saker även i höft och rygg. Nästan helt omärkbart. Och jag undrar om jag är med i dolda kameran.

Sen är det klart. Han säger att jag kan få ont i någon dag men att allt bör ha löst sig om 4-5 dagar.

Men en fot som varit dålig i fem månader är jag benägen att tvivla. Det låter ju för bra för att vara sant.

Går hem. Känner mig förvirrad. Vet inte om jag ska vara skeptisk eller hoppfull.

När jag lägger mig i sängen på kvällen burrar det i hela foten. Känns som jordens aktivitet pågår.

Jag vet inte vad han gjorde eller hur det kommer att bli. Men alltså. Felställd fot i stukat läge. Varför har ingen annan sett det?

På mindre än 24 timmar har Fredrik gått från hjärtflimmer till start på Hässleholmsloppet. Själv har jag lyft mig från mental härdsmälta till en fjärdeplats på samma tid. Men vi tar det från början…

Hässleholmsloppet är det finaste lopp som finns och varje gång förundras jag att inte fler verkar känna till det. Tävlingsområdet ligger vid Hovdala slott, bara tre-fyra kilometer från Sportstugan. Vi är på plats 40 minuter innan start och hämtar ut nummerlapp till tonerna av ”Just idag är jag stark”.  Men idag är känslan faktiskt inte stark. Efter fyra månader av minimal löpning är formen inte på topp och när Garmin säger att träningsberedskapen efter gårdagen ligger på stabila 32, är det lätt att tveka på sin förmåga. Jag beslutar för att ta det som ett träningspass med nummerlapp. Inte slöjogga, men ta i lite lagom utan att dö. Fredrik vars hjärtflimmer gick tillbaka utan elchock ska ta det ännu lugnare och gå i backarna.

Starten går. Den första biten är på grus och jag håller igen. Vet att backen som snart uppenbarar sig fullkomligt dödade mig förra gången. Jag ska vara pigg när jag kommer dit och slöjogga upp. Skapa förutsättningar för en behaglig tur därefter.

I backen kollektivandas vi och hyperventilerar i takt. Det finns ingen som skuttar oberörd upp. Möjligen de längst fram som redan hunnit över krönet och försvunnit. Men vi andra plågas ihop. Jag hittar en rygg att spänna blicken i och är tacksam för att just den ryggen tar det lugnt och fint uppför.

Sen börjar bergochdalbanan. Det går ner och det går upp men det går väldigt sällan platt. Jag känner mig mindre stolpig tekniskt än sist det begav sig och känner att jag kan rulla på helt okej nerför. Ganska snart har jag funnit min plats i ledet och det är väldigt få ändringar av placeringar längs banan. Någon gång blir jag omsprungen och någon enstaka springer jag förbi.

Det är prime time för vitsippor och skogen är helt magisk. Vita sluttningar, en porlande å. Jag tänker att vi måste gå tillbaka sen och fota, för jag vill inte pausa och tappa flyt. För det flyter i alla fall ibland. I uppförsbackarna dör jag varje gång. Men jag springer, trots att backarna definitivt kvalificerar som gå-backar.

Banan är märkt till perfektion och det finns inte en enda gång jag tvivlar. Så skönt att inte fundera utan bara springa på. Speciellt som jag hamnat själv och behöver lite på min egen uppmärksamhet. Jag som tittar mest i backen och teoretiskt skulle kunna missa en elefant på stigen.

Sista kilometern är nerför. Då vet man att man överlevt den här gången med. Att resten är en fest. Jag blir omsprungen av mannen som legat mig i hasorna sista biten men orkar inte svara. Foten protesterar lite i de tokbranta nerförsbackarna och vill inte utmana den.  Rullar ner, över slottsgården, in i målfållan och över de sista grästuvorna när jag hör mitt namn i högtalaren. Går i mål och får en medalj runt halsen, i kategorin ”kul att ta en bild med, men sen hamnar den mest troligt i soporna”. Loppets enda minus. I övrigt är det bara så fint!

En fjärdeplats och 52 sekunder fortare än 2023. Hur det nu gick till. Men nu behöver fossingen lite kärlek…

Nästa år hoppas jag vara redo för 21K. Och hoppas på lite fler kändisar på startlinjen. Jag kanske får locka med finkaffe i Sportstugan. Det borde locka även den som inte knockas av vitsippor!

Vi ska cykla från Sportstugan till Helsingborg för att äta lunch med bästa Ingmarie och Anders. Men det ska bli aningens mer äventyrligt än tänkt.  Idag har jag haft mat i brallan, gråtit i Västra Torup och nästan stampat sönder Fredriks Garmin i ilska och bottenlös frustration…

Vi har lunchdejten bokad kl 13 och är lite sena till avfärd. Därför vänder jag inte tillbaka in och hämtar mitt glömda spibelt. Tänker att jag kan ha telefonen och mina bars i Fredriks cykelväska. Så slipper vi bli ytterligare två minuter sena. Ett dumt beslut ska det visa sig…

Vi cyklar på magiska vägar, träden är ljusgröna och livet är på topp. Men Fredrik halkar efter. I varje motlut tappar han jättemycket och jag får stanna och vänta in. Efter sju kilometer konstaterar han att hans hjärta börjat flimra. Dubbelkollar med Garmins sprillans nya EKG-funktion och den är överens om diagnosen. Det här kan låta läskigt men händer ofta och vi vet hur det hanteras och vad som behöver göras. Men fortsätta till Helsingborg funkar naturligtvis inte med ett flimrande hjärta, jag får fortsätta på egen hand. Och nu börjar mitt äventyr.

Jag behöver min mobil men har ingenstans att stoppa den. Fredriks cykelväska är för stor för min ram, och min cykeljacka saknar fickor. Men kreativitet är mitt mellannamn och plötsligt har jag mobilen inklämd i höger byxben och två bars i vänster. Pappret runt energikakan river lite oskönt mot låret men tänker att jag ju kommer äta upp den om sisådär fem mil…

Banan ar inlagd på Fredriks klocka och han spänner fast den runt mitt styre. Jag har ett streck att följa, vad kan ens gå fel?

Börjar cykla. Efter 500 meter piper klockan till och berättar att den tappat kontakten med Fredrik telefon. Tro fasen, den är ju på väg hem!

Jag ser inte nästa meddelande på klockan. Texten är liten och tant är 50+ med mörka solglasögon. Troligen frågar den om jag vill navigera tillbaka till Fredriks försvunna telefon och troligen klickar jag bara nånstans för att få bort texten som ligger i vägen för min färdväg.

Plötsligt har jag ingen väg att följa men tänker att västerut blir bra. Men alla vägar slutar. Jag tvingas fatta nya beslut varannan minut. Lirkar ut telefonen ur brallan för råd. Försöker zooma på klockan. Inget funkar. Blir galen. Stannar. Startar om klockan och väljer banan på nytt. Utan resultat, klockan vill bara hitta sin telefon. Jag gråter en skvätt innan jag ringer Fredrik som inte hör telefonen och inte heller ser aviseringen på klockan som ju sitter på mitt styre.

Plötsligt ser det ut som banan dyker upp framför mig. Jag drar en lättnadens suck. Tills jag inser att den bara visar vägen till nästa öppning i mitträcket där den sedan vill att jag gör en U-turn tillbaka. Till den där jäkla telefonen som jag helst vill eliminera från jordens yta! Jag ger upp. Tar en aptråkig bilväg till Perstorp som jag tänker ligger åt rätt håll. Sen ringer jag Fredrik igen och ber honom skicka rundan så jag kan få in den i min klocka. Den som inte är så fasansfullt betuttad i en telefon.

Det gör han. På Messenger. En länk till Garmin Connect som jag inte kommer in på utan lösenord. Och kod.  Alltså hallå. Ingen aning vad jag har för lösen. Sånt är alltid förifyllt när jag går in. Nu har jag dessutom inget blodsocker kvar och min hjärna samarbetar inte nämnvärt. Fredrik får logga in på min garmin (med förifyllt lösenord) och lägga upp rutten där.  Jag ska bara ta mig till Ljungbyhed där han låtit den resterande rutten utgå från. Det är lätt, he says…

Fast det är det inte. Jag leds via Google Maps in på Perstorps fabriksområde, fram till grindar, vakter och taggtråd. Vänder och fortsätter irra…

Telefonen med vägvisningen är som bekant i byxbenet ochjag  behöver stanna och korva fram den typ varje kilometer. Lyckas aldrig komma ihåg mer än en sväng framåt och börjar bli otålig. Stackars Ingmarie kommer att svälta ihjäl!

100 år senare når jag Ljungbyhed. Läser in kartan i klockan och känner mig hoppfull. Skriver till Fredrik att läget är under kontroll. I Stenestad ska jag höra av mig så han vet när han ska köra hemifrån. Dit är det 10 km. Eller 18. Om man cyklar fel…

Jag har nu rätt rutt på MIN klocka på vänster hand. På styret sitter Fredriks klocka, något som ska visa sig bli förödande. För när jag började trampa är det den jag följer. Jag svänger första vänster och känner mig överlycklig att äntligen ha ett streck att följa. Att inte behöva gräva efter telefonen i byxorna, att inte behöva stanna. Grymmaste känslan!

Så visar klockan vänster igen och jag noterar skylten Perstorp 9. Kom jag inte precis från Perstorp? Fast jag är för trött för att reagera.  Trampar vidare och letar lite efter en ås i fjärran. Vet ju att det är en sån jag ska över. Och Kalle på Spången, visade inte kartan att jag skulle dit? Var är det?

Efter 4 kilometer tittar jag på klockan på armen för att se hur långt jag har cyklat. Jag ser ingen distans, men väl en karta. En karta???? Det är ju den klockan som har vägvisningen. Jag däremot cyklar efter Fredriks klocka som letar efter försvunna mobiltelefoner!!!  4 kilometer tillbaka till Ljungbyhed. Och Ingmarie blir hungrigare och hungrigare.

Det är nu jag håller på att slita av Fredriks klocka från styret och slänga den i ett dike, men jag nöjer mig med att vrida den ett halvt varv så jag inte kan förirras att titta på den. Först nu kan jag börja cykla på riktigt. Mot Stenestad!

Tar mig dit via den ökända Lotta På Åsen. En backe så brant att farten tar slut, hjärtat slår dubbelvolter och andningen hittar nya frekvenser. Men hallå, jag älskar känslan. Efter att ha stått still mer än jag cyklat, gråtit mer än jag varit trött, älskar jag att få upp pulsen och ventilera ut all uppdämnd frustration. UNDERBART!

I Stenestad kalasar jag på min bar men glömmer att slänga pappret. Därför åker det tillbaka in under byxan och fortsätter att riva mot mitt lår under hela resterande turen. Det är också i Stenestad jag råkar fickringa min mamma som såklart gör som mammor gör. Ringer tillbaka och undrar vad jag ville. Men jag hinner inte svara. Lunchrestaurangen kommer ju hinna stänga om jag inte cyklar nu. Men hon ringer igen. Och igen. Och varje gång kommer ett meddelande upp över hela urtavlan att hon ringer. Så att jag inte ser färdvägen…

Jag tror att jag är i balans men nu vet jag inte om jag ska slänga telefonen eller klockan. Eller båda.

Fredrik har låtit meddela att han redan kört hemifrån. Det hade visst tagit så lång tid för mig att komma till Stenestad att han trodde jag fått slut på batteri och därför inte hörde av mig. Han kunde ju inte veta att jag gjort en 8 km detour för att hans klocka inte kunde sluta tänka på hans telefon.

För att inte riskera att lunchen brinner inne blir jag upplockad på vägen och får inte cykla sista biten in till Helsingborg. Lite som att bli avplockad av banan precis innan målgången i marathon tänker jag.

Har flera gånger tänkt tanken att ställa in dejten. För att mitt humör nått botten och bara tanken på att vara trevlig känns oöverstiglig. Jag orkar inte. Vill hem. Sura i soffan.

Men så tänker jag om. Behöver ju ändå äta. Och Ingmarie måste uppenbarligen råkat ut för missöden i sin träning någon gång för hon har ALL förståelse för hur jag känner. En stor kram och jag är på banan igen.  

Vi äter gott på Linneaträdgården, tar oss ner till havet där Ingmarie badar och vi andra glassar solstol. Vi fortsätter hem till deras superfina lägenhet för kaffe och glass.  Ingen kan vara sur i dessa underbara människors närvaro!

Slutet gott allting gott alltså. Ett trekilometer långt inlägg som jag hoppas ni kan haft nytta av som godnattsaga.

Och kom ihåg. Navigera aldrig tillbaka till er telefon. Eller nån annans. Det är förödande för hälsan.

Foten alltså. Så oförutsägbar. Ena dagen tänker jag att det vänt. Andra tänker jag att det aldrig någonsin kommer vända. Här kommer fotstatus, helg-agenda, och planer framåt.  För den som av en händelse legat vaken om nätterna och undrat…

Status:
Jag kan springa 8 kilometer helt smärtfritt. Därefter börjar det ”slita” under och runt hälen.  Då är det säkrast att stanna, men så är det alltid 2 kilometer hem….
Jag har mer eller mindre ont hela tiden i vardagen. Speciellt när jag går barfota. Det blir oftast inte värre av löptur, men ibland.
Gav upp stötvåg efter fyra gånger och har förlitat mig på att time will heal. Inser att den kanske behöver hjälp på traven och funderar på nya behandlingsalternativ.

Helgplaner:
Kan man inte springa får man cykla. Och springa litegrann. Långpasset blir på gravel. 81 kilometer till Helsingborg för lunch och fika. Och så tåget hem förståss. Nån måtta får det vara.

På söndag springer jag Hässleholmsloppet. För att det är krypavstånd från Sportstugan och för att det är helt magiskt i skogarna nu. 10 kilometer med förhoppning om att foten ska tycka det är en bra idé.

I övrigt ska jag mest fatta tråkiga beslut. Om att sälja min startplats till Göteborgsvarvet. För att 21 kilometer är mycket längre än 8 kilometer. Och för att jag hellre sumpar foten på en jubilerande bro mellan Danmark och Sverige än på Götaälvsbron som faktiskt är öppen även nästa år…

Det kan hända att bloggen blir lite mer uppdaterad de närmsta dagarna. Ett inlägg om rumpskav i morgon och ett inlägg om hur jobbigt det är med backar på söndag.  Har nog aldrig levererat en mer rafflande teaeser…