Jag känner mig inte så inspirerande. Outar inga fancy långpass i solsken. Inga tuffa intervallupplägg eller fina ställen att springa på. Jag outar faktiskt nästan ingenting alls. Så vem är jag när jag inte springer? Vad kan jag inspirera till? Kanske kan jag vara den där personen som visar att man kan ha kul utan löpning? Att man kan överleva en segdragen skada? Och förhoppningsvis komma tillbaka stark? I så fall är det gott nog. För alla ska väl tyvärr hamna i det där skadeträsket någon gång. Och kanske kan du som just nu befinner dig där hitta motivation? Vi testar.

Att vara skadad är en portion sorg över att inte kunna springa och en minst lika stor portion fomo. Har man som jag nästan hela sitt umgänge i löparskor missar man ju en stor del av sitt sociala liv på kuppen. Därför:

Om du ens kan springa ett pass, välj ett pass med vänner som gärna innefattar fika efteråt. Kan du inte springa alls, möt upp i starten, ta en promenad och slut upp vid fikat. Jag har strukit nästan alla mina löppass men behållt fredagmorgonen med Malmö Gerillalöpare. För en stunds löparsnack och för att få känna mig som vanligt. Löparklädd på café that is.

Att känna mig slö, slapp och likgiltig är inget alternativ. Då blir man ju deppig på fler sätt än bara deppig för att man inte kan springa. Att vara löpskadad är inget hinder för att känna sig stark och uthållig. Gör det som funkar. Gör det som är kul. Och gör det lite genomtänkt för att komma tillbaka så stark du kan!

Så här tänker jag:

Rehab. Det tråkigaste som finns. Jag gör mina fotstyrkeövningar. För lite och för sällan men jag försöker. Var bättre än mig!

Kondition: Det finns massor att sätt att upprätthålla konditionen utan löpning. För mig har spinning funkat bäst under vintermånaderna, men nu ser jag framemot att plocka fram cykeln. På spinningcykeln har jag kunnat köra riktigt hårt och faktiskt förbättrat mitt VO2 max under skadetiden.

Uthållighet: spinning i all ära, men så mycket längre än en timme har jag inte uthärdat. Uthålligheten har tagit en del stryk och jag ser framemot många långa pass på cykeln för att jobba upp den förmågan igen.

Styrka: eftersom jag inte kan motivera mig till egen styrka har jag fokuserat på Body Pump, cirkelträning och corepass i grupp. Känner mig starkare än innan och att jag har en kroppskontroll och stabilitet som kommer att komma mig till nytta i löpningen sen.

Yoga: håller mig rörlig. Men också det som faktiskt gör ondast i foten.  Anpassar och lyssnar in. Ser till att höftböjare, säte och baksida lår inte stelnar till. Det är en panter som hoppar i löparskorna när den dagen kommer!

Som den gymråtta jag blivit funderar jag även på om jag inte skulle investera i nya träningskläder. Att få känna sig snygg på resan tillbaka måste ju ändå öka på oddsen för ett snabbt tillfrisknande.

Nu ser jag framemot en vecka i Portugal nästan helt utan löpning och därefter en sjuhelsikes cykelsäsong.

Cykel alltså. Fick sjuk mersmak i helgen. I 15 grader, sol och vindstilla. Spinningbenen levererade och jag hängde av Fredrik redan i första backen. På cykel får du både långpass, utomhusträning och möjlighet till fikarundor. Som löpning fast utan ont i foten. Och jag ska tydligen få en gravel…

Så nej. Deppa ihop är inget alternativ!  This too shall pass. Och tills dess – gör det bästa av det mesta!

Jag har inte emigrerat, gått i ide eller lagt ner bloggen. Jag har bara varit uppslukad av förberedelser och genomförande av Stävie Trail. Sista veckan har varit nonstop jobb, för lite sömn och för lite träning. Idag är dagen efter.  Här är race reporten från loppet jag inte sprang men i högsta grad var närvarande vid. En race report från andra sidan startfållan.

Lördag kväll. Sitter framför melodifestivalen och pillar på nya årtalstaggar på förra årets överblivna medaljer. Det tar en evighet. Kvällen blir lika sen som alla andra kvällar. Det råder nervositet och förväntan i lägret.

Vi har fått bortfall av en funktionär men tänker att det ska lösa sig. Men när Fogarolli strax efter midnatt meddelar att de inte kan komma pga matförgiftning blir jag nervös. Hur ska jag överleva dagen utan kaffe?

Förra årets kaffevagn…

Söndag morgon. Anländer till startområdet och allt är lugnt. Pillar i ordning rent rutinmässigt det som efter 10 tidigare upplagor sitter i ryggmärgen. Men det är något vajsing med högtalarna som vi hyrt. Det är bara en av två som fungerar och ljudet är tunt. Jag som sett framemot att brassa BARA BADA BASTU i starten hela dagen. Jaja. Så länge micken funkar är vi safe.

En halvtimme innan barnens uppvärmning är området fortfarande tomt. Jag börjar undra om vi har kommit på fel dag. Var är alla?

Ett par minuter senare börjar området fyllas på!  Och fullare ska det bli. Vi har post-covid deltagarrekord och loppet är fullt. Folk skriker efter en plats och vi försöker matcha med alla som lämnat återbud för att ge dem en chans. Overkligt roligt! Men alltså. Medaljerna! De kommer inte att räcka!

Medaljerna beställs i januari. Aldrig hade vi kunnat ana den anstormning som skulle komma de sista dagarna. Vi behöver en plan.  Vi skapar en utlottning där alla som avstår sin medalj  tävlar om startplatser till nästa år och till årets upplaga av Helsingborg marathon.

Och folk älskar idén. Och tycker alternativet ska finnas varje år. Vi som nästan skämdes när vi hittade på den…

Anyway.

Det mesta går enligt plan. Små incidenter händer naturligtvis alltid men i det stora hela flyter det fint. Jag njuter av att se tävlingsområdet förvandlas till värsta bästa mingelpartyt. Det känns som att alla är där. Och att alla känner alla. Det är 600 personer som cirkulerar, värmer upp, skuttar omkring till bada bastu, jämför gps-spår och skålar i blåbärssoppa.

Några kommer vilse trots att vi tycker vi markerat bra, någon stukar en fot och speakern misslyckas att uttala våra sponsorers namn tio gånger av tio. Aktivitus blir AKTIVUS och Freefoot blir Footfree. En del av charmen i världens mysigaste lopp. Och ja, jag är partisk.

En fantastisk dag på alla sätt. Och vore det inte för att Fredrik skulle backa ut med byggbod på släp hade vi förmodligen kommit hem några timmar tidigare…

Nu tar vi semester ett halvår. I september drar vi igång arbetet med Stävie Trail 2026.

Jag lyssnar på Löpning & Livet-podden när jag tar mig runt i stan. Låter mig inspireras i väntan på bättre tider.

Så plötsligt nämner de ett långpassupplägg lite i förbifarten. Ett progressivt pass där de första 60 minuterna ska gå i distansfart, nästa 30 minuter något snabbare och de sista 30 i halvmarafart.

Jag vet inte vad det är i upplägget som ropar mitt namn men det ropar högt. Det känns som ett Anna-pass. Ett pass jag hade älskat.

Så jag sparar det för framtiden. I min lista över roliga pass jag ska göra när skadeträsket är förbi.

Sen packar jag väskan för spinning. 60 minuter med en instruktör som leker rockstar och får damerna på första ledet att skrika. Efter första passet var jag förvirrad. Var hade jag hamnat? Efter andra passet vet jag. Denna rockstar lyckas få mig att ta i så att Garmin bågnar.  Efter ett par veckor är mitt vO2-max på uppåtgående. Högre än jag någonsin sprungit mig till. Men jag håller mig på andra raden. Och skriker inte…

När man är gift med en man som tycker att Alla hjärtans dag är krystat får man ta hjärtesaken i egna händer. Springa sig ett hjärta i brist på chokladhjärtan…

Det är på morgonlöpningen med #koko-gänget det händer. Någon har dragit banan i hjärtform. Med en oklar knappnål i mitten…

Det är kallt men klart, och begynnande ljusning i horisonten. Så glad i hjärteroten att kunna springa med bästa morgongänget igen att jag inte ens orkar känna efter hur det känns i foten. Och jo, det är klart att det känns, men inte värre än att jag kan förlänga rundan med en oklar formation efter kaffet.

Jag är fnittrig i magen efteråt. Som det kanske känns när man fått en bukett rosor, men det vet jag som ni förstår ingenting om.

Fnittrig för att jag fått springa. Och att vädret är fint. Det behövs faktiskt inte så mycket mer. Men de där hjärtformade chokladpralinerna från Chocolatte hade man ju inte dött av…